Jag har haft en riktig formsvacka med drejandet. Alltså verkligen. Innan semestern skulle jag dreja lite småskålar till en rakubränning (den enklaste formen, den man lär sig nummer ett) och jag skojar inte om varannan hamnade i slänghinken. De blev skeva, rasade ihop, blev för tunna i botten - you name it.. Jättefula faktiskt. Har aldrig varit med om någon liknande formsvacka. Dreja är ju liksom som att cykla - kan man så kan man. Så jag tänkte: så här konsekvent skitdåligt går ju inte att dreja - jag får lägga ner. Men så tog jag mig i kragen. Började dreja utan mål - det blev krukor, till och med ganska fina såna, och jag fick flow och wow och nusläpperdet -känsla.
Och det var ju turligt. Stooora och små pokalkrukor bara flög upp ur händerna och fick spetskanter och lull-lull. Sen tyckte jag att vit lera blev tråkigt och bytte till röd.
Tjopp tjopp.
Så lättad nu. Kanske jag kan dreja ändå.
En annan rolig och väldigt bra sak är att jag numer har en keramiknörd precis granne. Det är såklart keramikern Marie Brinkebark som flyttat till sköna Rönne och det känns smått overkligt vill jag lova. Hon och jag kommer att samarbeta med kurser etc men framförallt kommer vi att dricka kaffe ihop på dagarna och älta just sånt här som svackor, drejteknik, glasyrer och annat lerigt. Jag kommer att pumpa henne på allt hon kan eftersom hon är min idol.
En tredje rolig sak är att vi har hittat väldigt fin lera i ett schakt som Sebe grävt på vår åker, den har vi samlat i stora hinkar och ska försöka göra den drejvänlig. Kanske kommer vi att ha Rönnelera snart!